Årets träningsmål är uppnått

I början av året satte jag ett mål att jag skulle klara av att springa en mil tills den 30 september. Inga speciella tider – bara ta mig runt en mil utan att behöva stanna. När Joakim tackade ja till att vara med i ett lag för blodomloppet på jobbet jag att det kan jag ju också vara med på. Så jag anmälde mig också till distansloppet som de har.

Och idag på morgonen snörade vi på oss springskorna och gav oss ut. Vi hade sovit hos Joakims föräldrar, så vi lämnade både barn och hund där och fick springa vara vi två! Det händer inte allt för ofta, och det är så uppskattat när man väl får möjlighet. Och då är det ju självklart att vi ska springa en mil!

Med våra aktivitetsklockor på armarna höll vi koll på distansen när vi sprang i skogsspår och genom samhället. Vi höll ett behagligt tempo och kilometerna ökade. Jag var lite orolig att jag tagit mig vatten över huvudet med en mil, när jag inte ens sprungit 5km sen Wilhelm kom. Men när vi passerat 6 km och kroppen fortfarande kändes pigg, och jag inte trott att jag skulle dö av flåset en enda gång så insåg jag att det kommer gå hela vägen. Och när Joakims klocka plingade till för den 10:e kilometern efter att vi sprungit 1 timme och 8 minuter var det nästan svårt att stanna.

Det var svettigt och flåsigt, men jag tog mig runt hela vägen! Det var ingen rekordtid, men det spelar ingen roll. Jag tog mig runt, och det var det som var målet! Insåg även att jag underskattat både min kropp och kondition – jag klarar så mycket mer än vad jag trott. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv! När vi nått milen kändes det som att min kropp kunde fortsätta ännu längre.

Nu efteråt är kroppen laddad med endorfiner, och vi båda känner oss pigga och fräscha (efter duschat av all svett förstås). Vi får se hur kroppen mår efter promenerat runt på Visingsö marknad också.

Då kommer också frågan, vad ska jag ha för träningsmål att sträva mot nu? Har ni några träningsmål?