En andningspaus

Igår hade jag en riktigt låg dag – båda barnen var sjuka, Joakim jobbar mycket nu, jag hade fått mejl från förlaget om att de ska börja med min novell nu och ville att jag läser igenom/ändrar om något blivit knas eller behövde läggas till innan redaktören tog tag i det och när jag började läsa så insåg jag att det var mycket som behövde snyggas till och att min tidsplanering för ett annat projekt skulle bli lidande – vilket är väldigt stressande för mig. Så känslan att inte räcka till tillsammans med nervositet inför allt som är på gång blev nästintill överväldigande. Men i stället för att gräva ner mig i det bytte jag fokus och tog en rejäl andningspaus. Packade fika och frukt och tog med barnen till lekparken. Njöt av solen, gungade, åka rutschkana allihopa tillsammans och fikade. Bara kopplade av, hade roligt och njöt av att tillvaron.

Kom och tänka på jag hejar på barnen, uppmuntrar dem till att försöka och tro på sig själva och att de kan, men varför kan jag inte heja på mig själv på samma sätt?

Andningspausen var precis vad jag behövde för att få lite ny energi. Novellen har åkt vidare till redaktören idag, och jag har knappat in för skrivprojektet utan att ha tummat på kvalitetstiden med barnen! Vi har lekt, myst och varit ute i solen. Ska försöka ta som vana att få en riktig andningspaus varje dag för det gör underverk för både kropp och själ.