Frustration kring foglossning och kvinnohälsan

Idag valde jag att stanna hemma för att jag hade så ont av foglossningen. Det var nog mycket från gårdagens ansträning på jobbet för idag hade ont redan när jag vaknade. Annars har det kommit när jag börjar röra på mig. Jag lyckades iallafall få tag på kvinnohälsan idag. Hon jag pratade med var inte ett dugg förstående, men hon bokade in mig för att träffa en sjukgymnast imorgon som kan komma med tips mot foglossningen. Men när jag sa att jag gärna ville ha tid med en läkare också, så svarade hon hela tiden att vi kan ju börja med sjukgymnasten och se hur det går. Och jag förstår att det kanske är en viss ordning som de behöver gå när det gäller det här, men när jag försöker förklara för henne att det inte fungerar för mig på jobbet så viftade hon bort det hela tiden. Jag har fått en del tips från andra som varit och träffat en sjukgymnast för foglossning och gjort det som man inte ska göra, googlat. Så jag har redan testat en del saker och vissa av dem sakerna hjälper och andra inte. Men mitt arbete innefattar fortfarande att jag måste gå mycket, hänga lite över patienter när man kopplar EKG eller ge en hjälpande hand när en patient ska upp från britsen. Ska jag behöva ropa på en kollega varje gång något sådant händer eller när det är en arbetsuppgift jag inte längre klarar av? Det fungerar ju inte för verksamheten heller. Så min plan är att efter mötet med sjukgymnasten gå och prata med dem i receptionen och be om att få en tid med läkaren. Jag fick svar på mitt meddelande jag skickade vid 1177 igår, eller jag vet inte om jag kan kalla det svar. Det som stod i meddelandet var ”Ytterligare upplysningar. ” och namnet på barnmorskan som svarade. Och nu står ärendet som avslutat. Så jag kan erkänna att jag fick ett litet utbrott här hemma när jag såg det meddelandet. Jag hade hoppats på att kunna få lite mer hjälp än så. Just nu är jag ganska emotionell i allt också, så när jag berättade för Joakim idag om responsen jag fick och varför jag anser att jag inte klarar av jobbet just nu så började jag gråta. Vilket är något jag sällan gör, förutom till sorgliga filmer. Det är inte det att jag inte vill jobba, det är att kroppen säger ifrån och jag bör lyssna på kroppen. Även om det får mig att känna oduglig eftersom jag knappt kan göra något just nu. Jag brukar alltid kunna göra saker och det tar faktiskt emot att be om hjälp och inse att jag inte kan göra allt som jag brukar. Även om jag vet att det bara en kort period så innebär det inte att jag inte upplever det som jobbigt. Så imorgon hoppas jag att de lyssnar på mig. Jag tänker att de får lite svårare att säga nej när de måste göra det till mitt ansikte. Jag hoppas verkligen att det fungerar för annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det är ändå åtta veckor kvar tills jag ska gå hem på min planerade ledighet innan förlossningen. 
Annonser

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.